 |
Aromaterapins historia
Det var en gång...
Även om termen 'aromaterapi' inte myntades förrän 1928 av den franske kemisten Rene Maurice Gattefosse, går användningen av eteriska oljor och växtextrakt inom läkekonsten tillbaka tusentals år i tiden.
Forntid
Den äldsta dokumentationen avseende växter som använts för medicinska ändamål går tillbaka till 10 000 f. Kr. Gamla sumeriska och egyptiska förteckningar, daterade till tidigare än 2500 f. Kr., avslöjar en mycket stor kännedom om örtmedicin. Det är emellertid Ebers-papyrusen (1800 f. Kr.) som ger prov på deras kunskap om växter eftersom den beskriver bruket av aromatiska botemedel för både invärtes och utvärtes problem liksom för hud- och andningsbesvär.
De gamla egyptierna uppfann även ett enkelt destilleringsredskap vilket möjliggjorde primitiv utvinning av cederträolja. De lät infusera eteriska oljor såsom kryddnejlika, kanel, muskot och myrra för balsamering av sina döda. Vid ungefär samma tid i Kina, lär kejsaren Shen-Nung, som härskade 2838 f. Kr., ha uppfunnit jordbruket och introducerat örtmedicin.
Skriften Den gula kejsarens klassiker om invärtes medicin (2598 f. Kr.) avser 'pressing', föregångaren till akupressur. Vid denna tid var kineserna kända för att använda aromatiska växter till rökelse under religiösa ceremonier. Något senare i Indien beskrivs detaljerat över tusen växter i skriften Rig Veda med avseende på deras läkande egenskaper. Det finns också belägg för att man i Kashmir framställde rosextrakt från rosvatten som destillerats två gånger. Medicinska texter daterade cirka 1700 f. Kr., visar att babylonierna använde sig av myrra som en beståndsdel i många recept och att 'essens av ceder' också användes, vilket tyder på en grundläggande kunskap om destillering.
Egyptierna/grekerna
Det var å andra sidan egyptierna som utgjorde den mest inflytelserika civilisationen och deras kunskap spreds från Egypten och Mesopotamien till antikens Grekland där örtkännaren Asklepios (praktiserande runt 1250 f. Kr.) och hans döttrar Panakeia och Hygieia byggde vidare på den information som överförts till dem. Örtläkekonst var dock till stor del beroende av kringresande utövare till dess att 'medicinens fader', Hippokrates (460-377 f. Kr.), utvecklade ett mer vetenskapligt tillvägagångssätt baserat på diagnos och behandling. Förutom att undersöka naturmediciner, varav några används ännu idag, använde han även fumigeringsterapi för både aromatiska och medicinska ändamål samt var en stor förespråkare av massage och örtbad.
Theofrastus, som anses vara botanikens grundare, hade ett särskilt intresse för växtparfymer och Megallus, en parfymtillverkare, framställde en parfym kallad megaleion bestående av myrra i en fet oljebas, vilken användes som skönhetsmedel på grund av dess arom men även som en medicin på grund av dess antiinflammatoriska egenskaper samt förmåga att läka hudåkommor.
Den romerska perioden
Romarna använde i stor utsträckning växer för medicinska ändamål och, med lärdom av egyptierna, destillerade de aromatiska vatten och använde ofta dessa tillsammans med massageoljor. Pedanius Dioscorides, 60 e. Kr., beskrev i sitt verk De Materia Medica, i fem delar, egenskaperna för ungefär 600 växter, innefattande hur växtkemin förändras beroende på jordmån, årstid, växtens ålder och så vidare. Hans verk anses vara föregångare till samtliga moderna farmakologiska texter. Claudius Galen (131-201 e. Kr.) fortsatte med att skriva över 500 avhandlingar om alla aspekter av medicinsk forskning och termen 'galenisk' används ännu idag för att beskriva läkemedel och mediciner framställda från delar av växter och djur.
Den islamiska epoken
Under 800-talet skrev den irakiske vetenskapsmannen Al-Kindi (800-870 e. Kr.) omfattande om eteriska oljor. I hans verk, Medicinsk formelsamling, kan man tydligt läsa att utvinning av eterisk olja hade vidareutvecklats samt att han hade vetskap om hur man separerade och renade naturliga substanser. Detta tyder på att araberna, under medeltidens mörkaste århundraden, återupptog eller blev bättre på destillering. Han skrev även Boken om kemi avseende parfymer och destillering vilken innehåller över 100 recept för användning av eteriska oljor och den ger en figur till och en förklaring av det redskap som användes för destillering. Under 1000-talet författade den Persisenfödde praktiserande läkaren och filosofen Avicenna, en medicinsk encyklopedi i 5 delar kallad al-Qanun fi al-Tibb (Medicinens kanon). Dessutom uppfann han en kylledning för utvinning av växtoljor. Kylledningen möjliggjorde en mer effektiv nedkylning av växtångor, vilket bidrog till att behålla de läkande kvaliteterna i de extraherade oljorna.
Medeltid
Runt samma tid förbättrade alkemister i Europa destillationsprocessen i sitt sökande efter guld. Inom hippokratisk medicin sades det att de fyra temperamenten - melankolisk, sangvinisk, kolerisk och flegmatisk -
motsvarade de fyra elementen jord, luft, eld och vatten. Destillering ansågs vara en reningssymbol och koncentration av andliga krafter till ett frånvarande element, det 'kvintessentiella'. Stegen i destillationsprocessen ansågs vara liktydiga med skeden av inre själslig förvandling, upplösning och sammansmältning; separering (svart, bly), extraktion (vitt, kvicksilver), fusion (rött, svavel) och sublimering (guld, lapis). De ansåg att det måste finnas ett obestämbart element, det femte elementet eller 'eter' och trodde också att de hade funnit det, vilket är anledningen till att man började använda ordet 'eterisk' för aromatiska oljor från växter.
Vid denna tid skrevs även det anglosaxiska verket The Leech Book of Bald, vilket lade särskild vikt vid magiskt bruk av blommor och örter. Under 1100-talet författade Den heliga Hildegard av Bingen den medicinska serien Physica vilken innefattade många örtmediciner liksom ett flertal hänvisningar till tidens växtlära. Dessutom odlade och destillerade hon lavendel för dess medicinska egenskaper. Med digerdöden och andra pesters intåg började många människor under 1300-talet att inse länken mellan aromatiska ämnen och hälsa, även om man till största del trodde att de drev bort 'onda andar'. Många stora lantgods hade 'bränningsrum' vilka användes för att destillera aromatiska vatten och örtmediciner.
Fram på 1400-talet (renässansperioden) användes flera essenser flitigt, innefattande ceder, virak, en, ros och salvia, även om de flesta av dessa verkar ha infuserats snarare än destillerats. Detta var även en period av mycket utforskande och många nya växtsorter introducerades till Europa. Efter uppfinnandet av tryckpressen följde dessutom en våg av medicinska texter vilka publicerades över hela Europa. Vid denna tid sägs en alkemist och radikal tänkare från Schweiz vid namn Paracelsus (149-1541) ha myntat termen 'essens'. Hans studier utmanade alkemin på ett radikalt sätt då han fokuserade på att identifiera den aktiva beståndsdelen i varje enskild växt.
1500-1600-talen
Under 1500- och 1600-talen påbörjade många apotekare sin verksamhet, varvid den mest kända är Nicholas Culpeper (1616-1654). Han öppnade ett apotek i London och publicerade The English Physitian, vari han kombinerade observationer om och användning av örter med deras astrologiska natur. 1664 utkom Kräuter Buch (The Plant Book) i Tyskland, som detaljerat redogör för användningsområden för över 3000 europeiska växter. Under följande århundrade blev användningen av eteriska oljor vanlig inom medicin och med böldpestens återkomst ökade efterfrågan på aromatiska ämnen.
1800-talet
Under 1800-talet blev parfym en mycket gynnsam affärsverksamhet som särskilt blomstrade i Frankrike - i regionerna Montpelier, Narbonne och Grasse. Trenden med särskilda parfymflaskor växte och det var även vid denna tid som vetenskapsmän började identifiera och isolera de viktigaste beståndsdelarna i eteriska oljor. Kemister identifierade en mängd olika beståndsdelar i eteriska oljor och kategoriserade dem som 'geraniol', 'citronellol' och så vidare, vilket bildade grunden för många moderna läkemedel. I början av 1800-talet utvecklade svensken Per Henrik Ling en massagemetod baserad på vetskap om gymnastik, anatomi och fysiologi. Denna metod utvecklades till den typ av massage som används inom aromaterapi idag.
Tidigt 1900-tal
I början på 1900-talet publicerade W. Hale-White, en läkare och föreläsare i medicin vid Guy's Hospital i London, Pharmacology and Therapeutics, vilken innehöll betydande avsnitt om eteriska oljor och massage. Han rekommenderade massage för en mängd olika krämpor och insåg de psykologiska effekterna av vissa eteriska oljor. 1928 myntade den franske kemisten Rene Maurice Gattefosse termen 'aromaterapi'. Han blev intresserad av de läkande egenskaperna hos eteriska oljor efter en olycka i vilken han brände sin arm, varpå han genast körde ned den i ett fat av lavendelolja eftersom det var det som fanns närmast till hands. Ryktet säger att han blev förvånad över hur snabbt hans arm läkte liksom det faktum att det inte blev någon ärrbildning. Detta resulterade i att han blev en talesman för användning av eteriska oljor i deras helhet, utan nedbrytning till beståndsdelar. 1937 skrev han Aromatherapie: Les Huiles essentielles hormones vegetales som ännu idag är i tryck.
Idag
Under 1940-talet utvecklade den österriskiska biokemisten Marguerite Maury användningen av eteriska oljor vid massage. Hon förespråkade även individuella ordinationer, med hänsyn till psykologiska liksom fysiska faktorer. Hon skrev boken The Secret of Youth och bedrev omfattande undervisning i Storbritannien under 1950-talet. Ungefär vid samma tidpunkt började Dr Jean Valnet, en fransk läkare, att använda eteriska oljor för behandling av skador på soldater sårade under andra världskriget. Han insåg eteriska oljors potential för behandling av medicinska och psykiatriska störningar och publicerade sina upptäckter i The Practice of Aromatherapy, 1964, även om många av hans observationer avser tillämpning av örter istället för eteriska oljor. Idag finns det ett växande intresse för användning av naturprodukter, innefattande eteriska oljor för terapeutiska, kosmetiska och aromatiska ändamål, vilket blåst nytt liv i intresset för aromaterapi.